Myelom är en sjukdom som kan vara latent och symtomfri en längre tid, t.o.m. i flera årtionden. Den är inte skadlig i sig och screeningsundersökningar för konstaterande av myelom är inte befogade, då eventuell behandling av en latent, symtomfri sjukdom inte behövs.
Om en latent sjukdom konstateras, uppföljs den genom laboratorieblodprov oftast en gång om året. Behandlingen av myelom inleds först då patienten får symtom.
Myelom konstateras ofta slumpmässigt i samband med hälsoundersökning eller rutinmässigt blodprov. De vanligaste avvikande laboratoriefynden som leder till en myelomdiagnos är hög sänka och anemi. Lindriga former av
hög sänka och
anemi förekommer ofta hos friska människor och måste inte vara symtom på just myelom, men grav anemi och klart förhöjd sänka kräver alltid vidare utredning.
Grav anemi (sänkt hemoglobin på grund av brist på röda blodkroppar) och andra avvikelser i blodvärdena förutsätter
undersökning genom benmärgsprov. Då alla blodkroppar bildas i benmärgen (framför allt i bröstbenet, bäckenbenet och de långa benen i extremiteterna)
är benmärgsprov för undersökning av blodkroppsförändringarna nödvändig. Benmärgsprovet tas med en nål från bröstbenet eller bäckenbenet
(på ryggsidan). Undersökningen utförs under lokalbedövning (hos barn utförs benmärgspunktionen under kort narkos). Myelom kan ge brist på både röda blodkroppar och andra blodkroppar. Svår brist på vita blodkroppar (leukocyter), leder till ökad infektionskänslighet och svår brist på blodplättar (trombocyter) till blödningar, vanligtvis blåmärken.
Orsaken till nedsatt produktion av blodkroppar vid myelom är oftast att myelomcellerna (de elakartade plasmacellerna), fyller benmärgen så att det inte längre finns lika stort utrymme för normal blodbildning som vanligt. Under behandlingen av myelom kan blodkroppsvärdena sjunka kraftigt men tillfälligt på grund av behandlingen och därför måste regelbundna blodprov tas då myelom behandlas. Efter behandlingen återhämtar sig benmärgen från behandlingen och då ökar blodkroppsvärdena igen och kan normaliseras helt.
Myelomdiagnosen förutsätter benmärgsundersökning. Typiskt för benmärgsfyndet vid myelom är en ökad mängd plasmaceller. Plasmacellerna är en typ av vita blodkroppar som finns i benmärgen och lymfkörtlarna och som under normala förhållanden producerar antikroppar mot bakterier och virus och därmed skyddar kroppen mot infektioner. Vanligen finns det relativt få plasmaceller i benmärgen, färre än 10 % av alla celler i benmärgen. Vid myelom blir plasmacellerna elakartade myelomceller - dessa celler ökar i antal och kan utgöra 1 - 100 % av alla celler i benmärgen. Under mikroskop liknar myelomcellerna normala plasmaceller och endast det stora antalet plasmaceller antyder att det handlar om myelom. Vid behov kan specialundersökningar göras för att fastställa om plasmacellerna är naturliga eller om det är fråga om elakartade myelomceller. Ofta (men inte alltid) kan man hitta kromosom- och genförändringar i myelomcellen. Dagens uppfattning är att sådana förändringar orsakar elakartade cancersjukdomar och leder till en okontrollerad ökning av cancercellerna.
Dessa kromosom- och genförändringar är inte medfödda, utan uppstår med tiden. Myelom är alltså inte ärftligt. Vissa kromosomförändringar kan innebära aggressivare sjukdom. Kromosomförändringarna undersöks på samma prov som tas vid benmärgspunktionen och förutsätter alltså inte något särskilt av patienten. Under vanliga förhållanden innehåller blodet inga plasmaceller, oftast inte ens hos myelompatienter.
Vid diagnostik av myelom undersöks förutom benmärgen också blodets antikroppar, immunoglobuliner. Också myelomcellerna producerar
antikroppar, precis som friska plasmaceller. Vid myelom producerar de elakartade plasmacellerna endast en typs antikropp och denna typ ökar i blodet.
Denna antikropp kallas paraprotein eller M-komponent och kan lätt undersökas med vanliga laboratorieprov. M-komponenten är en antikropp
vanligtvis av klass IgG eller klass IgA. IgG-myelom producerar en antikropp som kallas IgG-paraprotein och
IgA-myelom IgA-paraprotein. Paraproteinet i blodet bestäms i laboratorium och framkommer antingen som högt serum IgA-värde eller
serum IgG-värde.
Ibland producerar myelomcellerna inte kompletta antikroppar, utan bara en del av antikroppen. Dessa delar kallas lätta kedjor och då är det fråga om myelom med lätta kedjor. Lätta kedjor utsöndras i urinen och finns bara i liten mängd i blodet. Vid myelom med lätta kedjor uppföljs paraproteinet som myelomcellerna utsöndrar genom urinprov. Inför undersökningen samlar patienten sin urin under ett dygn (dygnsurin) och ur detta prov fastställs mängden av ifrågavarande paraprotein. Hos friska personer är denna mängd så gott som omätbar. Ibland kan IgG- eller IgA-myelom helt eller delvis övergå i myelom med lätta kedjor. Lätta kedjor som utsöndras i urinen kan samlas i njurarna, där de täpper till de små njurgångarna vilket leder till njursvikt.
Vid myelom tas röntgenbilder av skelettet. Vanligen tas bilder på skallen, de långa benen (armar och ben), höftbenen och ryggkotorna. Vid behov kan datortomografi-, magnetröntgen- eller PET-bilder tas.
Godartad paraproteinemi (benign paraproteinemia, MGUS)
Hos några procent av den friska populationen konstateras myelomäggvita (vilket syns i blodprov som en M-komponent), men inget annat som tyder på myelom. Tillståndet kallas för godartad paraproteinemi. Hos några kan myelom uppstå inom loppet av några år eller årtionden, och därför är det viktigt att situationen följs upp med regelbundna laboratorieprover. Förekomsten av godartad paraproteinemi ökar med åldern. Ibland kan det vara svårt att särskilja när godartad paraproteinemi övergår i myelom och därför ska patienter med godartad paraproteinemi uppföljas länge, kanske flera år. Godartad paraproteinemi ska inte behandlas. Det finns ett tillstånd mellan godartad paraproteinemi och myelom ("smoldering myeloma") som också ska uppföljas regelbundet. Inte heller detta tillstånd utvecklas alltid till myelom som kräver behandling.
Tillbaka
